Värsta dagen i mitt liv - 1 år senare
30 augusti 2015 är en dag som jag aldrig kommer glömma. Då inträffade det som än så länge är det värsta som hänt i mitt liv och denna händelse är svårslagen.
Det var dagen då Dexter hällde en kopp nykokt te över sig. Jag minns att jag agerade direkt med att slita av honom kläderna men sen slog det slint, jag ringde till 1177. Medan jag knappar mig fram i alla menyer säger Jimmy att huden börjar flagna av. Vi slängde oss in i bilen och körde till sjukhuset. Tack gode gud att det bara var 1,5 mil! Jimmy slog på varningsblinkersen på bilen och FAKTISKT var det många bilar som flyttade sig så vi kunde komma om. Väl framme vid sjukhuset slunga jag ut mig och Dexter ur bilen och sprang in i bara strumporna. Vi blev omhändertagna direkt. Folk flyttade sig för de förstod allvaret. Dexter fick kyla på bålen (jag hade kylt honom med en blöt handduk i bilen) och smärtlindrande. Och jag glömmer aldrig när jag sitter där i traumarummet och håller min lilla son och tårarna bara rinner, så kommer Jimmy in i rummet med tårar i ögonen (han fick ju parkera bilen) och Dexter sträcker sig efter honom och skriker "DADDA DADDA". Usch. Sen gick allt fort. Dexter fick vätska, CSK kontaktade Linköping och efter kort tid satt Jimmy och Dexter i ambulans på väg till flygplatsen för att flygas till Linköping. Den natten sov jag inte gott. Tintin var ledsen. Ja även nu rinner tårarna. Fy fan säger jag bara. MEN vi hade tur! Det var ytliga-grad 2 skador, dock ett stort område. Så första omläggningen skedde under narkos. Därefter var det lugnande och smärtstillande under omläggningarna. Vi fick bo på Ronald McDonald-huset precis breve sjukhuset. Dexter kunde vara glad trots smärtorna. Vi fick under veckan reda på att jag var gravid också och vi fann glädje även i det beskedet. Efter en vecka kunde vi överraskande nog åka hem. Silverförbandet hade gjort supernytta, ingen infektion i sikte och hem åkte vi och överraskade Tintin och Jimmy (som hade åkt hem 2 dagar tidigare).
Ja vilken resa, den vill vi inte göra om.
Vi ställde självklart upp i alla studier som Linköping höll på med. Sedan har vi varit på kontroll eller skickat bilder.
Igår var det dags för 1-års kontroll men vi hade inte möjlighet att köra dit så vi skickade bilder.
Allt såg bra ut och de frågade om vi ville fortsätta att kontrollera eller om de kunde släppa oss nu. Men hans pigmentförändring (för förhoppningsvis kommer inget att synas senare därför kallar jag det inte ärr) är status quo och vi har några år framför oss med solkräm och uv-tröja. Det är en glad kille som inte minns något av händelsen (tack och lov) men vi som föräldrar kommer alltid bära detta minnet med oss.
